Karolinerna och Karolinermarschen över fjället
Karolinerna och deras konung Karl XII
Jag föddes den 17 juni 1672. Då var det fred i landet. Sverige var stolt och mäktigt. Det enda land som var större var Ryssland. Under 100 år hade Sverige varit i flera krig. Vi hade tagit många land som låg söder om Östersjön. När jag var 4 år så fick jag min första lärare. Jag lärde mig fort latin och franska. Jag hade lätt för språk. När jag var 6 år hade jag eget rum och klädde mig som en vuxen. Min far dog när jag var 15 år. Jag hade bara kvar min syster som hette Hedvig-Sofia.
Krig
Mars månad år 1700 kom en av mina män ridande och berättade att Ryssland anföll Lettland som då tillhörde Sverige. Jag var 17 år och beredd. Jag fylldes av en egendomlig lycka över att få uppleva kriget, som min far och farbror hade gjort. Jag började med att skicka budbärare till alla delar av Sverige för att samla ihop mina soldater, Karolinerna. Snart hade vi hundra tusen man som skulle följa med mig ut i kriget.
Slaget i Narva
I december år 1700 var vi beredda och kunde äntligen möta fiender. Då var jag 18 år gammal. Det var snöblandat regn hela natten. Mina karoliner var våta och trötta. Ingen hade fått ordentligt med mat, dom var hungriga. Just då kom en kraftig snöstorm och piskade mot Ryssarna. Så det var svårt att se mina Karoliner och då hade vi också svårt att försvara oss.
Kriget fortsatte
Att kriga var som ett spel. Vi måste räkna ut vad motståndarna skulle göra. Hur de skulle flytta sina trupper. Var de tänkte gå till anfall. Det betydde att jag måste placera soldaterna på rätt plats. Det var ett spännande spel om liv och död, seger eller förlust. Jag tänkte inte förlora.
Min svåraste motståndare var Peter den Store. För att komma åt honom måste jag och mina karoliner gå igenom Polen. Polens kung var August den Starke och han var nära vän till Peter den Store. Jag var tvungen att först besegra August den Starke. Det gjorde jag en sommardag två år senare. Striden stod utanför Krakow, en stad i södra Polen. Då och då hade vi strider mot polacker, ryssar och vi segrade alltid.
Hela tiden väntade jag på vapen och soldater hemifrån Sverige och Finland. Jag hade lärt mig att vänta. Det tar lång tid att flytta soldater från ett krig till ett annat. Under tiden fick jag många besök från olika länder.
En fransman berättade så här om mig i ett brev: ”Kung Karl är mycket välväxt, ganska lång och mycket smal. Hans hår är brunt, kort och rakt. Han har en smal blå rock. Den verkar ganska smutsig. Hans värja är dubbelt så lång. Han har alltid stövlar. Ofta tar han inte av sig dom när han lägger sig och sover. Ofta ligger han på halm som han har lagt på marken. Han är mycket tyst”.
Slaget vid Poltava
Ryssarna fortsatte sitt anfall och tog stora delar av länder. Längst Östersjöns södra kust. Det var länder som hört till oss i över 100 år. Jag måste därefter segra över Peter den Store och hans ryssar. Vi gav oss in i Ryssland men vintern var så svår att vi inte kunde fortsätta. Många karoliner frös ihjäl och det fanns ingen mat.
Poltava var en liten stad, men inne i staden var det många ryska soldater. Jag väntade med att anfalla staden tills Peter den Store kom för att hjälpa soldaterna. Då skulle de anfalla och äntligen segra över honom. Kriget hade ju varat i nio år.
För många hade det blivit en vana att flytta sej sakta från en plats till en annan. Att kriga hade blivit deras arbete, deras liv.
Den sista striden.
Natten till söndag den 13 november 1718 lade jag mig upp i en jordvall och såg mot den danska fästningen. Härifrån kunde jag övervaka hur mina soldater i skydd av mörkret grävdes allt närmare fästningen. Från ett berg längre bort sköt dom mot oss hela tiden. Berget hette Ovanberget. Man använde druvhagel. Det var små dödliga kulor som for förbi oss hela tiden. Mina män varnade mig för att klättra upp på vallen. Men i hela mitt liv hade jag riskerat livet. Sverige hade varit stormakt så det var bara Ryssland som var större. Nu hade vi förlorat allt land som vi haft söder om Östersjön. Om jag dog skulle jag lämna efter mig ett land som var fattigt och eländigt och jag visste att jag aldrig skulle kunna ta tillbaka det vi förlorat, även om jag fortsatte kriga i 16 år till. Ändå måste jag anfalla Danskarna i den här fästningen.
Kriget hade varit det enda viktiga i mitt liv. Det var kanske därför som jag stannade kvar på vallen trots att man varnade mig. Och i det mörker som jag alltid varit så rädd för träffades jag av en kula, den gled genom mörkret och träffade mig. Ett litet druvhagel från danskarna gjorde slut på mitt liv. Jag blev 36 år gammal. Nu lade man min kropp i en kista. Nästa dag sattes kistan på en vagn, förspänd med 6 av mina hästar. På så sätt fördes jag till Stockholm, men det var vinter och resan tog lång tid. Först i januari 1719 var min kropp i den stad jag lämnat 19 år tidigare.
Mer fakta om Karl den XII
Karl XII var redan vid födseln förutbestämd att bli kung. Trontillträdet skedde oväntat vid 14 års ålder för att hans föräldrar dog. Den förmyndarregeringen som tillsattes för att styra landet bedömde att karl XII var så pass mogen för sin ålder att han förklarades myndig efter bara ett halvår. Den nye kungen fortsatte den politik som hans fader hade bedrivit, men år 1700 avbröts den långa fredsperioden av det stora nordiska kriget när Sverige angreps av Sachsen, Danmark och Ryssland. Resten av Karl XII liv kom att ägnas åt detta krig. Till en början var Sverige framgångsrik. Med stöd av England och Holland tvingades Danmark ut ur kriget efter bara tre månader. I slaget vid Narva besegrades en tre gånger större rysk armé.
Efter detta inriktade Karl XII sig på att slå ut Sachsen vars kurfurste August även var Polsk kung. Målet var att avsätta August som polsk kung och vinna polen som allierad mot ryssland. Trots en rad segrar mot Sachsarna lyckades inte Karl XII behärska hela Polen som istället sönderföll i ett inbördeskrig. 1706 var dock Sachsen besegrad och svenskvännen Stanislaw Leszynski åtminstone till namnet Polsk kung.
Den ryska fälttåget 177-1709 slutade däremot i katastrof när armén förintades i slaget vid Poltava.
Karl XII var tvungen att fly till turkiet där han försökte övertala sultanen att förklara krig mot Ryssland. Vilket faktiskt skedde inte minde än tre gånger. Men Sverige hjälptes inte av detta och 1710- 1714 erövrade Ryssland Baltikum och Finland samtidigt som Danmarks inträde kriget 1709 medförde ett nytt tvåfront-krig. 1713 blev Karl XII obekväm för ledande turkiska politiker och han togs tillfånga under kalabaliken i Bender. Därefter var han i praktiken i turkisk husarrest under 1,5 år innan han fick återvända hem till Sverige. År 1715 förklarade Preussen och Hannover krig mot Sverige och de tyska besittningarna förlorades.
De följande åren ägnande Karl XII åt att rusta upp Sveriges försvar. För att kunna få en gynnsam fred ledde han två fälttåg mot Norge. Det första var improviserat och misslyckat. Det andra var betydligt mer förberett och skulle sannolikt ha erövrat Norge om inte Karl XII stupat vid belägringen av Fredrikshald.
Karl XII är den mest omstridde personen i vår historia och beroende på vem man frågar kan man få två helt olika svar på hur han var som kung. För Karl XII uppfattades som en ädelmodig hjälpte som var tapper, plikttrogen, principfast, tolerant och inte unnade sig själv någon lyx. Men samtidigt kritiserades han för att han inte lyssnade på goda råd och inte utnyttjade diplomatins möjligheter.
Anledningen till att Karl XII har kritiserats beror främst på den enkla anledningen att han förlorade kriget. Men också på att det är segrarna som skriver historien.
Allteftersom kriget fortskred hade alla privilegier i det svenska samhället urholkats i krigsansträngningens namn. Nya skatter infördes som alla var tvungna att betala, även adeln. När Karl XII stupade avskaffades enväldet och högadeln tog tillbaka makten. Alla reformer som hade gjorts under Karl XII :s tid revs upp. För även om adeln beundrade Karl XII som person så avskydde de hans politik, och det är detta som har präglat Karl XII :s eftermäle. Karl XII efterträddes av sin syster Ulrika Eleonora.
Den 31 december skickade en förtrupp jämtlänningar under ledning av kapten Hammarsköld iväg för att förbereda återtåget till Sverige. Det blev morgon den 1 januari 1719. Man började att slå i trummorna för att samla ihop dom frusna soldaterna. Många satte orörliga kvar i den gnistrande snön. De hade somnat under natten och frusit ihjäl så delade man ut den mat som fanns kvar. Var och en fick lite rått kött och några havrekakor. Efter gudstjänsten började kopplet av människor röra sig först gick en norsk vägvisare och efter honom gick norska krigsfångar och kvinnor sammanlänkade med rep. Dessa skulle hindra vägvisaren från att leda svenskarna i fällan.
Armfeldt satt bekvämt nerbäddad i en släde framme i täten. Och efter honom red karolinerna på sina magra hästar. Då den sista truppen lämnade byn fram emot eftermiddagen de ser svarta moln svepa havet samtidigt som vinden tilltog allt mer i styrka och piskade upp små slöjor av snö mot de pinade soldaternas kroppar. De som gick sist insåg faran och vände om. Man skickade fram en kurir för att återkalla de andra men han orkade inte fullfölja uppdraget utan föll ihop och frös ihjäl. Vinden ökade allt mer, snart redde styrkan om med sina yttersta krafter kämpade våra karoliner för sina liv mot vädret obarmhärtiga makter.
Vinden blåste rakt igenom de tunna kläderna och ett tjockt lager isbark stelnade mot kroppen där vinden låg på, och känseln i fötterna försvann snart i de tunna skorna. Det var omöjligt att upprätt hålla någon marsordning, allt fler sackade efter i snöyran som var så tät att det var omöjligt att se handen framför sig. Många soldater kände sådan vanmakt att de inte längre se helvetet i vitögat, en och en föll de ihop för att aldrig resa sig mer. Armfeldt som insåg att katastrofen var nära släppte de norska kvinnorna som sedan kunde ta sig oskadda hem till byn.
Huvudmassan lyckades dock stappla sig vidare mot Essandsjön där man slog läger. Förtvivlat försökte man göra upp en eld av gevärskolvar, kanonlavetter, skidor och allt annat brännbart man kunde komma över. Elden flammade en kort stund för att sedan slockna. På natten frös flera hundra man ihjäl och bland dom den norska vägvisaren . De hästar som stupade slaktade man omedelbart. Blodet dracks medans det ännu var varmt och köttet åts sedan rått. På morgonen kundfe man se män som stod med armarna om varandra, ett sista desperat försök att hålla värmen och livsgnistan vid liv. Då man knuffade på den föll de stela som schackpjäser till backen av de vaktposter som sattes ut under kvällen var bara två man vid liv.
Då marschen fortsatte den 2:a januari utspelades ännu otäckare skräckscener. Vägen där karolinerna drog fram kantades av döda kroppar, många tappade kontakten med massa och irrade hjälplöst ensamma omkring i stormen tills döden kom som en barmhärtig befriare. Många av karolinerna var härdade män, de hade följt Karl XII runt i Europa och upplevt de mest fasansfulla händelserna, men aldrig något som detta. Armfeldt som nu insåg att allt kanske var förlorat, kallade till sig de fem norska dragoner som tagit till fånga och lovade dem både frihet och pengar om de kunde visa rätta vägen till handöl.